kulturtrash

Nu serrni, har jag tagit kort på mig själv så ni får se det där röda håret. Själv är jag väldigt nöjd och resultatet blev helt klart över alla förväntningar. Trodde verkligen inte att det skulle bli så rött som det blev. Jag vet inte om det framgår på bilden, den är lite flummigt tagen. Ser ni att jag typ kisar också? Ser ju drogad ut, men så var icke fallet.

Just nu sitter jag och väntar på att maten skall bli färdig. Lasagne står på dagens meny. En av mina absoluta favoriter! Sedan ikväll blir det ju faktiskt trerätters hos Rosenborg också.

Men vet ni någonting som är otroligt typiskt? Igår satt jag helt ensam här hemma och hoppades på att någon skulle ta kontakt. Detta skedde ju givetvis inte. Idag däremot, när jag faktiskt skall göra någonting, då får jag ett sms från Joel som undrar om jag vill följa med och slå dem i bowling (höhö). MEN JOEL SKULLE HA RINGT IGÅR!

Skall hur som haver snacka med Henrik, vi kanske kan följa med båda två. Om det nu går att klämma in. Bowling är ju så roligt! Min karl har ju faktiskt även tävlat i bowling, och tydligen varit rätt bra. Vet ni vem som vunnit över honom då? Ja, det är ju inte så svårt att lista ut med tanke på stoltheten jag riktigt uttrycker här!

Vet ni vad han skyllde på?
"Det var så länge sedan jag bowlade nu, så jag har glömt min skruv. Och så har jag en gammal skada i tummen".

Jo, tjena älskling!

Nu skall jag käka och njuta av hur jävla fint vädret är, skidorna på TV:n och det faktum att min älskling kommer och hämtar mig snart. Vi hörs senare!

... när man är extremt uttråkad och helt utan vänner en fredag. Denna fredag har bara varit fail. Skitsamtal från skolan och molande värk i vänsterarmen. Men håret blev i alla fall bra, den röda färgen piggade verkligen upp. Kanske hinner få upp en bild "imorgon", om jag hinner. Är ju bjuden på trerätters hos älsklingen i morgon.

Tänk vad livet kan suga men ändå vara så bra. Upp och ner, hela tiden. Man blir rätt trött...

Dags att sova. Nattinatt!

Idag var min bror och hans band, Bie Blues Band, med på Sörmlandstoppen.
Myspace: http://www.myspace.com/biebluesband

Gå gärna in och lyssna! Sedan tycker jag att ni skall skicka iväg ett sms med texten "p4sörm 7" till nummer 72250, om ni gillar det ni hör (om ni inte gillar det, skicka ändå, haha). De är i alla fall värda rösterna enligt mig! Ett riktigt bluesdragigt band!

Nu sitter jag här hemma hos Henrik och laddar för dagen. Skall strax gå upp på övervåningen, ta en ipren, lite luft och sedan se på alpint.

Jag hör av mig mer här senare, just nu finns varken ork eller info. Puss!

Min pojkvän säger att han är stolt över sin flicka. Ska man tro på det när han ber mig använda hijab när vi går ut? När han alltid tar på sig vantarna för att slippa hålla mig i handen, drar upp luvan, slippa skämmas. När jag försöker pussa honom gör han någon snygg manöver, greppar tag i mig och får på något underligt vis till världens polisgrepp och utbrister: "nejmen, vad är du för en? Hjälp, hjälp, hon försöker vålta sig på mig!". Jag får skämmas i polisbilen hem, polismännen är rädda för mig. Trots sin utbildning, sina batonger och pistoler. Där sitter jag, oskyldig, anklagad. 

Men hur som så vågade han ge mig en puss på studenten, inför en enorm folkmängd. Men han viskade lätt i mitt öra innan: "det här är en engångsförteelse, du vet det". Jag neg, kysste hans fötter och sa mitt vanliga "yes, sir".

Sedan åkte jag hem och åt knäckebröd och vatten. Mitt liv är underbart.

Mitt hår har blivit ljusare sedan min förra färgning med en mörkare färg. Och här sitter jag, som alltid har drömt om rött hår. Dels för att det är min favoritfärg, och sedan är det ju ett faktum att hyn blir mycket finare (i alla fall inbillar man sig det)! Förr har jag haft svart hår med röda inslag, men nu skall jag försöka få till någon typ litet mer intensivröd. Om det nu vill sig. Det känns ju föga vanligt att mina försök gällande hår misslyckas.

Men men! Någon som har ett tips på en inte allt för dyr, röd hårfärg? Har gett upp på rätt många märken nu. Håva in bara!

Förresten så är hårfärg det enda jag har råd med den här månaden, eftersom jag och min fina dam från Gotland far på kryssning i mars. Hon kommer upp till lilla mig den 13:e mars och då ska vi bara mysa! Och fira min födelsedag lite. Sakna, längta, älska! Mums på Z.

Nu har jag just gått upp ur sängen. Det blev inte vidare bra med sömnen inatt, fastnade framför plugget och "Leende guldbruna ögon". Så det kan gå! Skall i alla fall dra igång med pluggandet nu med en gång, innan käket är färdigt. Efter lunchen skall jag dra direkt till Henrik. Han ska på möte ikväll, på Skavsta. Han får ju faktiskt söka tjänst där eftersom han är över 20; löjlig regel. Man behöver ju faktiskt inte vara mindre kompetent för att man är under 20. Man behöver heller inte vara mer kompetent för att man är över 20. Nåja...

Ha en bra dag! (Och lycka till, classmates, med projektarbetet idag)

Nu har jag skrivit ungefär fem stycken A4 på projektet, och det är dags för mig att sova. Behöver energi till i morgon då det är dags att ta itu med saken igen. Dessutom har jag lite ont i huvudet/bihålorna/öronen eftersom jag legat på mage i sängen och skrivit, vilket inte är speciellt bra för bihålorna då det är en typ av belastning.

Så nu krävs lite sömn! Vi hörs i morgon!

Godnatt!

Jag fullständigt älskar den här tjejens blogg! Ni kanske har läst den förr, men jag hittade den faktiskt nu ikväll. Den är underhållande, humoristisk, rak och ärlig. Gillade speciellt en video (som tydligen var litet äldre) där hon undrar var de salta pinnarna på partyt egentligen tagit vägen. De där från -97, ni vet.

Jag garvade åt det och i samma stund ringde Henrik. Jag kunde inte sluta fnissa.

Gå in och checka in henne! Hon är lätt värd läsare. Hur skön som helst!

Så härmed startar även jag, som så många andra, trenden "veckans blogg".

Dollyblond är alltså min allra första veckans blogg.

Jag kämpar på. Har skrivit några A4 i mitt nyinköpta kollegieblock. Tog mig faktiskt till och med friheten att inhandla en riktigt bra penna. En uni-ball, om ni nu vet vad det är? Riktigt skön att skriva med. Den var dock rätt dyr; 50 spänn fick jag ge på Bokia. Kan de inte ha rea på pennor också när de ändå är igång med alla böcker? Man kan ju till exempel byta ut några reaböcker mot pennor; för det finns en del riktigt värdelösa kriminalromaner på rean! Till exempel är väl Camilla Läckberg rätt uttjatad? Jag har försökt läsa en av hennes böcker, men det gick ju bara inte.

En kriminalroman går oftast fetbort för mig. Såvida den inte är skriven av Stephen King, för alla hans böcker går hem (fast han skriver väl mer spänningsromaner kanske). De flesta kriminalromanförfattare är faktiskt jävligt överskattade. I alla fall enligt min personliga åsikt. Alla historier är uttjatade och jag tröttnar så fort jag läser de första orden. "Han låg där i rummet, brutalt mördad och naken". "NU MINA VÄNNER BÖRJAR JAKTEN PÅ DEN SKYLDIGE!" och man listar ut slutet innan halva boken har gått sin väg.

Nej! Jag vill ha spänningsormaner, skräckromaner, kärleksromaner, men helst av allt vill jag ha romaner som är baserade på sanning. Det är väl ändå de böckerna som skall beröra som mest? Och som faktiskt lyckas.

Men på senare tid har jag börjat läsa böcker som Min far hade en dröm skriven av Barack Obama, Tusen strålande solar skriven av Khaled Hosseini och Adams revben skriven av Nuruddin Farah. Dock har jag inte haft tid att läsa klart dem ännu, men det skall göras. Nu gäller det bara att välja ut en av dem att läsa först... tricky!



Vad gillar du för böcker?

Jag kommenterade en liten blondinbimbos blogg förut, och då fick jag en väldigt arg kommentar från en förmodligen lika blond beundrare. Jag frågade om tjejen hade Kissie som förebild, och medgav att de faktiskt verkar väldigt lika (läs: med en uppgiven suck) och fick alltså detta till svars från en av hennes slaviskt älskande beundrare:

"eh, ofta kissie är "x" stora förebild? hon har ju fan sagt att hon hatar henne o massa, dom typ bråkar ;O är typ Sandra Bernhard din stora förebild? hon är jävlgt lik dig, iaf utseéndemässigt! :)"

Översättning:
"Eh (betyder?), ofta Kissie är "X" stora förebild? Hon har ju fan sagt att hon hatar henne och (alla andra som är störst, snyggast, vackrast och framförallt mest blond)/en massa, dom bråkar. Är Sandra Bernhard din stora förebild? Hon är jävligt lik dig, i alla fall utseendemässigt! :)"

Visst, det är skönt att slippa gå till skolan på tre veckor (+ en vecka om man räknar med förra veckans sportlov), men det är faktiskt svårt att ta sig igenom en del saker helt själv. Trots att jag faktiskt är en självständig person som oftast väljer att arbeta med uppsatser/redovisningar ensam, på egen hand. Dessutom känns det faktiskt som om jag valt helt fel ämne. Otroligt intressant, javisst. Men lätt? Nej! Ett rakt och ärligt nej!

Grekisk mytologi är ett av de allra tuffaste ämnena att studera av den anledningen att det finns överflödigt med information, den är krånglig och invecklad. Inte ett dugg lik den historia/religion man studerar i skolan; världskrig, revolutioner, buddhism, islam, kristendomen o.s.v. Visst finns det likheter, men det är ändå ett helt annat ämne som man egentligen inte vet så mycket om.

Att gå på djupet är svårt. Hela den grekiska mytologin är ju egentligen en samling sagor, och hur skall man få ihop en bunt sagohistorier till en faktauppsats? Det går egentligen inte.

Men jag skall göra mitt bästa. Detta skall fan heller skita sig, som allt annat jag tar tag i. Det här skall bli bra, så är det bara!

Någon som har något tips till mig kanske? Hur kan jag få igång geniknölarna riktigt ordentligt? Kom igen nu, hjälp!

Klockan är omkring 10.00 och jag har just klivit upp ur sängen. Henrik ligger och snarkar här i sängen bredvid. Det är störigt som tusan faktiskt, även fast man inte försöker sova. Det händer ofta att jag får slå till honom lite löst för att han skall vakna, ibland till och med hårt, för jag har aldrig varit med om en människa som sover så djupt. Undrar om han hamnar i R.E.M. varje natt den där människan. Jag gjorde det i morse, slog till honom, och bad honom lägga sig på mage eftersom man inte snarkar lika mycket då. Men vad tror ni han gör? Jo, han lägger sig på rygg. Den ställning man snarkar som mest i.

Då gav jag upp och satte mig här istället.

Planerna för dagen är givetvis projektarbetet om Grekisk mytologi. Det känns litet som om jag tagit mig ut på djupt vatten genom att anta denna utamaning. Det spelar ingen roll hur mycket man läser om ämnet; saker och ting är ofattbara och krångliga. Men nu har jag i alla fall läst en del och skall sätta igång med skrivandet. Skall bli spännande och se hur utgången blir och i ett senare skede resultatet.

Ni håller på mig va? Dags att sätta igång!

Jag orkar inte med kärlek längre. Jag går och lägger mig. Vi kanske hörs ikväll.

Fuck it!

Ibland kan jag verkligen känna hur alla mina känslor kokar över som i en kittel. Inte utan anledning.

Det är tråkigt att komma hem. Det är tråkigt att komma hem och få smuts och regler rakt i ansiktet. Inte regler som gäller de andra familjemedlemmarna; nej, de gäller bara mig. Jag får inte dricka julmust när vi ändå har det hemma, jag får inte käka popcorn, jag får inte låna fyrtio spänn till något godis.

"Drick inte sådan där skit. Det är onyttigt." - Så låter det så fort jag korkar upp en läsk, eller äter något godis. När min lillasyster tar en julmust är det plötsligt helt okej. Jag har aldrig hört någon kommentera det. Aldrig. Idealdottern, jag vet att det är så. Och jag önskar att jag ärvt de där generna som håller sig smala och fina, oavsett vilken skit man proppar i sig. som hon har gjort.

Jag vet att den där kommentaren "drick inte sån där skit" egentligen betyder "drick inte mer sådant för du blir bara ännu fetare än vad du redan är". Jag vet det. Jag är inte dum i huvudet. Och jag vet att jag är fet! Men trots att jag är det så har jag faktiskt, tro det eller ej, både hjärna och känslor, jag är väl medveten om vad som menas med alla dessa jävla kommentarer som jag får stå ut med flera jävla gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen.

Det värsta är att jag faktiskt inte gjort någonting speciellt för att komma hit. Jag har inte gjort någonting annorlunda som någon annan, jag har helt enkelt inte provocerat fram mina extrakilon. Äter inte mer skit än någon annan då jag faktiskt till och med väldigt sällan äter godis, dricker läsk, käkar kakor o.s.v. Det händer knappt ens på helgerna att jag käkar godis. Av två anledningar: jag har inga pengar och jag kan inte äta sötsaker när jag inte är sugen. 

De där kommentarerna gör så förbannat ont i mig. Så jävla ont att tänka på saker och ting, som att jag blev all wrong och hon blev all right. För så känns det just nu, och den känslan kommer under min tid på jorden aldrig att försvinna. Den kommer vandra med mig hela mitt liv.

Jag är på samma gång otroligt glad att min syrra blivit så otroligt snygg som hon faktiskt är. Världens finaste, you're lucky!

Han gör ont när han lägger sig över mina känslor, det gör så ont.

Jag vet inte hur länge jag har tänkt lägga ut denna jävla video i bloggen. Sedan såg jag att Fanny hade den uppe i sin, och då tänkte jag att det kanske är dags.

Killen är från Katrineholm/Bie i alla fall. Vi har ju en del talanger i alla fall. Som Robert Gustavsson, som faktiskt bodde här som ettåring eller något. Vi har inte speciellt mycket att vara kaxiga över; men den här låten är bra. Jag gillar inte videon dock, tycker inte den passar honom det minsta. Varför vet jag inte, den känns bara osmaklig.

Men låten är grym!

Låt oss säga såhär: jag är glad att jag inte är den där jävla brattjejen. Det är ju synd om flickan! Hur skall hon någonsin klara sig själv, utan sina föräldrar? Inte en chans att hon kan flytta hemifrån och leva ett bra liv.

Fyfan, jag undrar nästan om det är på riktigt. Pinsamt...

Klockan är 04:37. Jag är grymt trött och skall gå för att sova. Lite saker här och lite saker där råkade hålla mig uppe.

Förresten... gud vad jag redan saknar Henrik. Det är precis som om kropp och själ skriker extra efter honom när det är omöjligt att förenas. Han sitter i Kalmar, jag i Katrineholm. Vi ses som senast måndag, som tidigast söndag, och jag vill ses nu!

Vi får hoppas att helgen visar sig vara bra ändå, trots att jag skriker. Det är bra att sakna också. Det är det. Försöker jag åtminstone intala mig själv...

Godnatt!

Det finns ju bara ett ord: stenhård.

Hela dagen har tillbringats med WOW, pojkvän, TV och lite sömn. Ja, det har varit en enormt slö dag helt enkelt. I morgon är det däremot andra bullar. Jag har ont i öronen och är inte pepp alls. Men det kanske kommer!

Nu skall jag sova så det står härliga till. Eller nej, jag skall nog läsa "Adams revben" först. Sedan hoppas jag på att Henrik kommer och lägger sig bredvid mig och somnar gott så småningom.

Godnatt!

PS. Min lilla stumpis beställde flygbiljett till Skavsta idag. En hel underbar vecka bli hon här! 13-20 mars, sedan kanske det blir kryssning. Jag längtar livet ur mig! DS.

HAHA! TALK ABOUT OLD PICTURE!

Herregud vilka gamla bilder Zandrah har skickat till mig. Det var dock ett tag sedan, men nu har jag tagit mod till mig och beslutat att lägga upp en av dem här på bloggen. Det är helt okej att den är ful, eftersom den avspeglar en underbar duo; mig och Zandrah. Jag kommer så väl ihåg den där kvällen på berget.

Men! Nu är det ju som så att jag kanske inte behöver sakna bästisen mycket längre. Det är nämligen snack om att hon skall komma till mig fredagen den 13:e mars, stanna i en vecka, och att vi sedan åker upp till Stockholm nästkommande fredag för att ta en kryssning tillsammans med hennes otroligt unika och rolige far och hans vänner.

Jag hoppas verkligen att det blir av! Behöver lite kärlek från Z nu, haha. Att vänta till sommaren känns som en omöjlighet. Men i sommar skall vi i alla fall sjunga skönsång under en cykelrunda på härliga Gotland. Först måste vi nog få lite i oss. För när vi får någonting i oss, då kan vi skratta åt en enkrona som ligger på ett toalettgolv i flera minuter.

Yeey!

Gå in här för att se en baotapanoramabild på presidentinstallationen av Obama. Sedan kan ni zooma och dona som ni vill. Det gjorde jag, och jag hittade en väldigt misstänksam grej på bilden. Den skulle kunna vara grotesk, om man inte hade vetskap om att dessa människor faktiskt rör sig i en enorm folkmängd på flera tusen människor.



Ser ni så nöjd han ser ut? Tjejerna bredvid verkar ju inte bry sig nämnvärt om att han har en brud strykandes i de nedre regionerna, och han lider nog inte av saken heller. Vi får väl hoppas att hans fru inte var där vid tillfället. Han kanske har tre fruar? Men man kan ju åtminstone vänta med de där hemskheterna tills man kommer hem och är innanför låsta dörrar.

Come on liksom, snuskpelle!

Kom hem förut. Fick se att bilen var borta. Henrik hade redan hämtat den, utan att ringa mig. Han sa att han skulle ringa mig innan han kom hit för att plocka upp den. Men icke. Kanske det låter löjligt, men idag tar jag faktiskt extra illa vid mig, eftersom jag redan blivit avvisad en gång av en person som jag faktiskt trodde helt annorlunda om. Sedan Henrik.

Han vet om att jag är ledsen, men ändå struntar han i att ringa. Det gör mig ännu mer ledsen, även fast jag vet om att jag kommer få träffa honom i morgon. Det känns så jävla fel, allting känns fel idag. Jag är grinig, ledsen, ensam...

Jag har försökt. För en gångs skull har jag faktiskt försökt få kontakt med mina vänner, frågat om de vill träffas; men ingen jävla relation tycks fungera för mig idag. Ingen relation; mamma & pappa, vänner, syskon, pojkvän. Allting slår fel. Hela mitt jag tycks vara fel idag.

Allt detta låter kanske jävligt löjligt i era öron. Men jag är faktiskt inte tjejen som går först, jag är inte tjejen med alla vänner. Jag är bara jag, oftast ihopkurad ensam på mitt rum med datorn och en film rullandes på TV:n. Ibland känns det som om jag bryr mig om alla, medan fan knappt någon bryr sig om mig!

Låter som ett jävla emo nu, men det är inte så det är. Bloggen är min vän, och har jag ingen annan att prata med idag så får jag snällt nöja mig med bloggen. Den är allt jag har.

Zandrah är så saknad. Jag börjar grina när jag tänker på hur jävla bra jag har haft det med dig, och att jag inte längre får ta del av våra stunder när jag vill. Fan vad jag älskar dig, Zandrah, du bär titeln som min bästa vän någonsin! Men vi kanske ses snart, och jag kan inte annat än längta mitt upp i all denna röra och oro. ♥

Jag är fortfarande arg och jag känner mig fortfarande ensam. Sedan är det snö ute. Jag fryser bara jag tänker på det. Frustrerande. När skall skiten försvinna? Jag vill ha vår nu! Vår betyder födelsedag, Z kommer förmodligen hit, jag och Z åker på kryssning om det vill sig.

Vår betyder mycket för mig i år. Sedan saknar jag sol, och faktiskt till och med synen av ren asfalt. Ren och varm asfalt. Långa promenader i lite småvindigt, soligt väder. Vill kunna använda mina röda tygskor och en tunnare jacka. Är trött på att känna mig trängd av min feta vinterjacka. Man fryser ju likförbannat, vad man än har på sig.

Fuck vinter! Jag hatar skiten. För allt vad det är värt...

Idag blev jag dissad. Rådissad. Snackade nämligen med Joel igår och vi kom överens om att vi skulle ses idag och gå hem till en annan vän. Eller nåja, en vän som jag trodde kunde vara en vän. Men icke. Hans motivering löd: "bara de som jag vill ska komma får komma". Ni vet, som på dagis eller fritids, då var man ju sådär envist elak.

Och ja, jag blev faktiskt jävligt ledsen, sårad, call it whatever, för jag hade verkligen sett fram emot att få komma ut lite ikväll. Dessutom saknar jag mina gamla boys-classmates så det gör ont. Tycker det är absolut skittråkigt att en liten löjlig kille skall hindra oss från att träffas, som knappt ens känner mig men ändå utesluter mig ur gänget. Det är verkligen så otroligt trist, för jag har aldrig gjort honom något illa. Har alltid behandlat honom som en kompis liksom... så jag kan verkligen inte fatta?

Just nu sitter jag bara och håller tummarna för att Zandrah kommer hit den 13:e mars. Det skulle göra mig så jävla glad. OCH JAG BEHÖVER MÄNNISKOR ATT UMGÅS MED! Z är den bästa människan att umgås med, jag kan bara inte ha tråkigt med henne när vi sätter igång. Så den 13:e mars kanske hon kommer med flyget från Visby omkring åtta på morgonen. Jag har tur som har sådana fina föräldrar som kan ställa upp på att hämta henne vid Skavsta.

HEPP! Nu skall jag göra mig i ordning. Skall träffa Joel vid 17.00 i alla fall. Vi ska chilla. Sedan skall jag ringa Zandrah ikväll och ge klartecken till henne.

Jag uppskattar de som bryr sig. <3

Death race är en amerikansk actionrulle från år 2008 med Jason Statham i huvudrollen. Handlingen är typisk amerikansk, men denna film visar ändå på att amerikansk filmproduktion är en bit på vägen till nytänkande.

---

Handling:
Jensen Ames (Jason Statham) lever ett helt normalt liv tillsammans med sin fru och dotter, som han avgudar mest av allt och lever för. De är hans ljus i livet. En kväll blir hans fru mördad. Mördaren placerar sedan mordvapnet i Jensens hand, drar ett slag mot huvudet så att han slocknar. Senare vaknar Jensen upp och arresteras på mordet av sin fru.

Jensen hamnar sedan i ett fängelse där fängelsechefen underhåller hela världen med det hon kallar "the death race". Problemet är dock att hennes mest hyllade förare, Frankenstein, har avlidit i ett av dödsloppen. Om hon skulle gå ut i media och berätta detta, skulle tittarsiffrorna falla och intresset för dödsloppet dö ut. P.g.a. detta erbjuder hon Jensen titeln "Frankenstein", och om han vinner ett dödslopp till går han fri.

---

Jag vet inte hur ni tycker det låter, men för mig var detta en helt ny filmupplevelse. Enligt mitt tycke var den inte lik någon annan bilfilm, den hamnar i sin egen actiongenre. Dessutom är det faktiskt en mycket bra film. Den är rätt kall, den är rå, men kanske mest av allt är den; ACTION! Sedan skadar det ju inte att just Jason Statham fått huvudrollen; han är ju grymt het!

Betyg: 4/5, helt klart sevärd och välgenomtänkt. Mycket snygga effekter, bra skådespeleri. Relativt ny och annorlunda handling. Se den!

Okej, nu har jag faktiskt fått ett tips om vad jag skall skriva om, vad "ni" vill läsa mer om; filmer.

Och visst skulle jag kunna skriva om film! Fastän det är en otrolig utmaning, att fixa med recensioner hit och dit. Speciellt när man går i en klass späckad av filmintresserade små tonårspojkar. Sådana riktiga experter. Men vad fan, jag skall anta utmaningen. Ser ju på så pass mycket film, så det skall nog inte vara några problem.

Visserligen ser jag nästan endast på amerikansk och svensk film, vilket kan bli litet långdraget till slut. Jag drar inte alla filmer över en kant, men många filmer liknar varandra; tjejen eller killen som blir dumpad, de är fortfarande kära, den ena kämpar för att få tillbaks sin partner medan den andre skaffar en ny. Eller fotbollslaget som hela tiden förlorar, alla matcher, men till slut vinner mot det bästa. Sedan har vi alla dessa kriminalfilmer, deckare, som Beck. Har man sett alla, då har man sett en. Ett mord, en kidnappning, tecken på sexuellt överfall, vi närmar oss slutet, upplösning, löst, slut.

Samma visa varje gång. Man tröttnar lätt. Men ändå sitter man där om kvällarna och ser sig trött på amerikansk/svensk film, för trots att jag vet att alla filmer slutar likadant är jag jävligt nyfiken! Kan inte slita mig. Stirrar ögonen ur mig, håller tummarna. Det är precis som om någon annan, omedveten person tar över min själ och sliter sönder den av förväntan. Är det någon som delar känslan med mig?

Men jag tar ert ord och börjar skriva om film. Så fort jag har sett en film dyker förmodligen då en recension upp som följd. Och believe me, jag kommer vara ärlig! Och jag kommer vara mig själv.

Med det sagt; jag ser fram emot att börja spejja och håva in filmtips. Ge mig!

Ringde upp Lelle nyss (grundaren av kulturföreningen Omformare) och berättade precis hur det står till. Jag orkar helt enkelt inte gå på mötet ikväll. Sedan är det ju faktiskt så att jag inte har missat ett enda möte sedan i somras då jag gick med. Inte ett enda möte! Och då skall ni veta att vi har varit aktiva sedan i somras, träffats minst en gång i veckan.

Det visar i alla fall på mitt engagemang och att detta verkligen är någonting jag vill. Bara den känslan är skön att ha.

Så snart skall jag bli hämtad av Henrik. Vi ska bara ta det lugnt och mysa, försöka få bort huvudvärken. Vi får hoppas att värktabletten jag tagit börjar värka snart, för det här är rena helvetet.

Kanske det kommer en liten update senare. Skall fundera lite över dagen på vilka ämnen jag skulle kunna inrikta mig på litet mer i bloggen. Den känns lite enformig just nu.

Vad skulle du vilja läsa om?

Jag har ont i skallen och har haft hela helgen. Det spänner på precis samma ställe, all the time. Knarkar ipren och hoppas på att det skall försvinna. För ikväll är det möte, och jag kan ju inte sitta där och dregla. Duscha måste jag göra också, vilket känns... hemskt ansträngande. Jag är knappast på topp idag, och huvudet oroar mig såklart. Tänk om det är någonting som är fel? Alltså, på riktigt.

Ikväll skall jag i alla fall gå på möte med föreningen Omformare som jag snart sitter ordförande i. Lite läskigt är det ju, men samtidigt en otroligt rolig och spännande utmaning. Efter mötet skall jag köpa lite godis och dra hem till älsklingen igen och mysa.

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer. Är opepp till tusen. Allt oroar mig, det är helt stört.

Hörs senare!

Lilltösan Ebba, världens finaste unge, jag är världens mest stolta faster!

Alla hjärtans dag hade knappast kunna gå sin väg så bra som den gjorde. Väcktes i morse (läs: bakis as hell...) av mamma:

"Jag skulle bara säga att snart kommer lilla Ebba."

Mamma älskar snuttungen otroligt mycket och det skiner om henne så fort vi träffar Andreas (min bror), Cia och lilla Ebba. Inte bara mamma skiner, kan även se i brorsan och Cias blick att de skiner. De är så stolta över sin lilla bebis. Och detta med all rätt, för hon är himla fin. Den finaste ungen av dem alla. Hennes hår är helt underbart, för hon har nämligen som en liten tuppkam som inte går att lägga ned. En liten rödbrun tuppkam, oemotståndlig.

Under deras visit idag såg vi även på bilder när Andreas var liten. Och vet ni vad? Det var som att se Ebba, identiskt. Det var nästan läskigt. Jag hade inte sett skillnad på dem, om jag inte hade vetat att det var ett kort på brorsan. Så nu vet vi i alla fall vem lilltösan är mest lik. Utan någon som helst tvekan.

Efter deras lilla besök åkte jag och Henrik direkt hem till honom. Först en liten stop-by vid ICA för att inhandla diverse godsaker samt hyra filmen Tropic Thunder. Käka middag och bara ha det mysigt.

Och Tropic Thunder, en parodisk krigsfilm regisserad av Ben Stiller, som även har en av huvudrollerna, är absolut underbar! Alltså, den var så förbannat rolig och ironisk. Skådespelarlistan var otroligt stark med bland annat Jack Black, Ben Stiller, Robert Downey Jr, Tom Cruise och Matthew McConaughey. Får ni chansen att se den, gör det! Allvarligt, det är en riktigt lättsam, komisk och snyggt gjord film.

Henrik berättade dessutom att skådespelarna i filmen avstod från betalt. Istället användes pengarna till välgörenhet. Jag har ju inte själv sett det, svart på vitt, men om det nu är så kan jag inte vara annat än mäkta stolt. Vilka grabbar! Anledningen till att de avstod från betalt skall tydligen vara att de såg filmen som en jävligt kul idé.

Coolt med en absolut sevärd film mitt upp i all denna hysteriska filmmaking!

Nu skall jag placera mitt arlse framför Henriks dator och nöta lite WOW. Nördigt, I know, can't help it! Måste ju glömma bakfyllan med någon sysselsättning, och på MSN är det dött. Då finns det endast ett alternativ: WOW FOR LIFE!

Hur har er alla hjärtans dag (eller dag överhuvudtaget om man nu vill bortse från denna kommersiella tidpunkt på året, för ja, det är ett sätt för marknaden att dra in pengar. Så är det ju. You've gotta be able to show that love each day.) varit?

Nu är jag klädd och makeupad inför kvällen. Halvtaggad, hoppas på att få en liten adrenalinkick senare i form av berusning. Ser i alla fall fram emot att få träffa lite härligt folk.

Jag skippade kjolen. Istället blev det:

- Svart big size tröja från Lager 157
- Grå strumpisar från Åhléns
- Rosa, lila/svart palestinasjal från Grekland
- Prim I am-tröja från Lager 157

När det kommer till sminket har jag använt mig av en metallicturkos ögonskugga, under ögonbrynen en ljusrosa skimrig ögonskugga. Rosa läppglans. Håret är tupperat och sedan uppsatt i tofs med en riktigt lyckad lugg.

För första gången på väldigt länge känner jag mig faktiskt rätt schyst snygg. Men det är förmodligen bara jag. Men det är ju det viktigaste, eller hur?

Nu skall jag plocka ihop alkoholen och vänta på ett samtal från Henrik som säger att vi skall åka. Kom igen nu!

Alltså, nu har jag suttit här och tänkt igen. Som jag alltid gör när jag har tråkig eller är otålig.

Men jag undrar varför alla dieter kostar pengar? Viktväktarna, Tappa,se, Viktvakten o.s.v. Fetma kan faktiskt anses vara en sjukdom som många fightas med. Borde man inte då låta dessa "tjänster" vara gratis?

I och för sig så tror jag att det skulle finnas både en framsida och en baksida om det nu skulle vara gratis. Baksidan skulle kunna vara att fler unga tjejer/killar hängde på trenden och drog på sig ätstörningar, vilket ju är en sjukdom precis som fetma. Framsidan skulle ju vara att fler som vill gå ned i vikt, för att de inte mår bra, kan hänga med och göra en livslång förändring i livet.

Samtidigt som jag tycker att de skall vara gratis, är jag starkt emot en del av metoderna. Egentligen tror jag kanske inte på någon diet, utan anser att man egentligen skall utgå från sig själv. Åtminstone tror jag att jag skulle fixa viktnedgång bättre utan en diet. Det gäller ju bara att lägga band på sig själv, hålla sig ifrån gottigottet. Kanske käka en frukt istället för godis. Äta lättyoughurt istället för fet youghurt. Dricka lättdryck istället för saft. Om man nu måste äta choklad; äta mörk choklad med minst 70% kakao istället för mjölkchoklad med massvis med socker och tillsatser i (200g mörk choklad om dagen är förresten rekommenderat för ett bra fungerande hjärta, precis som rött vin alltså. Ett mumsigt tips!). Sedan kan man ju faktiskt byta ut godiset mot nötter med nyttiga fetter och ämnen i.

Det är inte speciellt lätt, det vet jag. Men ibland måste man försöka vinna över sina egna lustar, som i så mycket annat. "Man kan inte få vad man vill", nej, kanske man skall tänka detsamma med viktnedgång. Men vill man någonting tillräckligt mycket, ja, då kan man vinna över sig själv. Så är det ju bara! 

Någon som har ett fettsnålt tips till mig kanske? Ett gott fettsnålt tips alltså. Inga skumma drinkar på sjögräs och ris, tack!

Ikväll är det party, och jag har bannemig ingen aning om vad jag skall ha på mig. Ja, det är ett stort problem. Har knappt några nytvättade kläder. Speciellt har jag inga nytvättade kläder som matchar varandra. Så efter maten blir det till att börja leta. Funderar på att ha min Jenny Hellström-kjol (den på bilden), ett par ljusgrå "stickade" strumpisar, ett svart linne och min Prim I am-tröja. Vad sägs?

Men nu lämnar vi detta dilemma.

Provet som gjordes vid klockan 11.00 idag kändes mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Helt klart godkänt eller högre, det tror jag. Fick faktiskt lägga in lite information som kändes lite sådär extra. Några stjärnor i kanten. Otroligt bra gjort enligt mig! Hoppas det gick bra för mina andra classmates också.

Nu skall jag faktiskt gå på tjottis, leta kläder och käka lunch. Köttfärssoppa. ♥

Hörs senare!

Gud, vilken orolig natt det har varit. Vi har nu under veckan varit utan värme i huset då vår pelletsbrännare gått sönder. När det inte finns någon värme i huset blir mitt rum det kallaste rummer i hela huset. Det går inte att värma upp med ett extra element, det går inte att värma upp med varma fläktar; det är helt enkelt för stort. Därför fick jag sova nere i vardagsrummet, men var tvungen att flytta upp vid tre! Pappa sprang på toaletten var tredje minut... suck!

Nu skall jag dra till skolan och göra prov. Staden och framtiden, for the loser, känns det som just nu. Jag är inte lycklig i kroppen nu...

Jag lekte fotograf nyss. Mixrade lite med kameran, bakgrund och drog sedan på lite mer kontraster/ljus. Är ingen proffsfotograf, är en riktig amatör. Men hur skulle jag någonsin kunna bli bättre om jag inte får träna? Jag älskar att öva! Upptäcka nya funktioner, fota ur nya/olika vinklar och sedan granska resultatet, rynka på näsan eller känna mig nöjd, radera eller behålla. Jag brinner liksom inombords av passion så fort jag får fatt i kameran och har vetskapen om att jag får göra precis vad jag vill med den!

Kanske jag älskar att fota just för att jag inte kan teckna, men ändå känner att jag verkligen måste få utlopp för mina konstnärliga lustar. Det jag fotar behöver inte vara bra, jag behöver inte vara nöjd med varje bild och ni åskådare behöver verkligen inte gilla dem, för att jag skall få uttrycka min konstnärliga sida. Jag får det varje gång jag trycker av en bild med min Canon.

Min Canon EOS 1000D är förmodligen den bästa investeringen mina föräldrar gjort för mig. Jag kommer leva med den kameran i nöd och lust. Eller okej, jag kommer säkerligen uppgradera min systemarkärlek i ett senare skede, men till dess får denna enormt nybörjarvänliga kamera hänga med. Den skall slitas med hälsan, minst sagt.

Och ja, Vanilla Coke är minst lika god som vanlig coca-cola och coca-cola cherry. Så det så!

"Drömmer du om det perfekta Hollywood-leendet? Vill du ha vita gnistrande tänder?"

Vill du ha en smäll på käften? Nej, jag tänkte väl det. Ingen reklam i min blogg, tack! Det är så extremt tråkigt när en del kommenterar, man blir skitglad och tänker "åh, gud vad kul, någon har kommenterat!". Sedan får man sådana jävla reklamkommentarer! Då blir man bara arg... och dessa raderas med en gång.

Den senaste tiden känns det inte som någonting ovanligt att jag ligger hemma i sjukdom. Det hör snarare till vanligheterna. Idag kan jag inte annat än driva med mig själv, vilja skratta, därför var jag lite extra konstnärlig såhär på morgonen. (De blåa, otroligt fint utformade, dropparna är faktiskt svett. Kallsvett!)

Vaknade upp i morse omkring halv sju och kände mig fruktansvärt mosig. Skulle ju inte gå upp riktigt då, så jag fortsatte sova. Men när jag senare vaknade av att klockan ringde fattade jag att det inte var någonting jag hade fått för mig, jag var faktiskt verkligen mosig av feber och halsont. Det hela började egentligen redan i måndags, men jag kunde för allt i livet inte tro att det skulle bryta ut, eftersom det inte var speciellt länge sedan jag var förkyld.

Jag är olyckans ansikte, men jag orkar inte sörja. Inte just nu. Det finns bara en sak jag kan sörja idag; att jag hindrades från att redovisa Göteborg som jag tränat på nu i en hel vecka och är färdig med! Det hade blivit så bra!

Jag kände att det var dags nu; här har ni min superflashiga Prim I am-tröja. Det "vita" är glittrigt, och det svarta, som ni ser, är glansigt. En party- och vardagströja. Kan det bli bättre?

400:- på Lager 157.

Jag bor på en riktig Svenssongata. Här är alla barnfamiljer, har rätt jobb (en del bättre än andra), bil, hund och katt. Mycket ungdomar och mycket småbarn. Precis så som jag gillar det. Men sedan börjar jag tänka efter lite, och kommer på att Katrineholm är en väldigt indelad kommun. Och när jag säger indelad menar jag efter hudfärg och ursprung.

Detta anser jag vara mycket tråkigt och kanske till och med en av anledningarna till fördomar och problem. Just den här områdesindelningen åstadkommer någon typ av två-länder-i-en-kommun-känsla. Och det är inte så jag vill känna! Jag vill känna att vi alla bor i samma kommun, samma land, att vi är lika mycket värda o.s.v. Alla dessa fördomar känns krystade och otroligt jävla löjliga.

Sedan finns det faktiskt en fruktansvärd dubbelmoral i just uttrycket:
"men vi gillar inte att de där utlänningarna kommer hit och bråkar. vi gillar inte att de överhuvudtaget kommer hit och tar våra jobb, förstör blablabla". Ni vet, det där gamla vanliga. Men när amerikaner eller engelsmän, kanske fransmän eller tyskar, kommer hit, är det helt plötsligt okej och kanske man till och med blir imponerad och förundrad. Varför? Jo, för de är ju inte "utlänningar", i och med att de är "arier", d.v.s. vita.

Jag ser dubbelmoralen skina som en stor sol. Jag blir arg. Jag förstår ingenting. Jag kan ingenting göra. Nu får ni bara börja acceptera, istället för att fördöma. Är vi inte lite trötta på denna indelning nu? Läget blir liksom på något vis spänt, det är precis som att människor har fördomar mot varandra bara för att ha det.

Vilket extremt omodernt samhälle vi bor i, när man tänker efter...

Jag är sjukligt trött idag, det är därför jag inte direkt varit aktiv på bloggen. Är så pass trött att jag nog faktiskt skall gå och lägga mig en stund.

Soooooova.

Jag är glad att jag har min älskling. Jag är väldigt tacksam över att han alltid vill finnas där. Det är jag verkligen.

Pratade med Henrik i telefon nyss, jag grät av panik, stress och oro. Pappa åkte in till akuten för några timmar sedan. Hjärtflimmer. Samma sak hände för några månader sedan, kanske rent utav ett halvår. Han föll ihop på hallgolvet, vi ringde ambulansen; hjärtflimmer.

Ända sedan dess har jag gått med ständig oro i kroppen. Speciellt om nätterna, då jag alltid har varit rädd att den där mardrömmen skall bli verklig än en gång. Denna oro kan inte botas, egentligen. Den kan bara dämpas. Just nu dämpas den i form av uppdateringsinformation från mamma och vetskapen om att jag kommer få sova i en varm famn inatt, hos min kärlek.

Jag kanske inte kommer sova så gott, men jag kommer åtminstone ha någon vid mig som jag kan krama på, när det känns extra jobbigt, eller jobbigt överhuvudtaget.

Jag vet inte hur saker och ting kommer se ut när pappa kommer hem, men jag känner på mig att det kommer gå bra. Hjärtflimmer behöver inte vara farligt, det vet jag väl om. Men trots detta kommer jag aldrig undan tanken som tyder på det värsta. Kommer aldrig undkomma rollen där jag alltid förväntar mig det värsta.

Så är det bara.  

Jag hatar att tänka. Speciellt hatar jag att tänka på framtiden; vad skall hända och hur kommer det gå? Hur kommer mitt liv se ut, egentligen? Inga drömmar känns lätta att uppfylla, ingen känns nära. Distanserade, alldelels för långt bort i ingemansland.

Jag hatar att tänka, men samtidigt älskar jag att drömma. Men baksidan av drömmar är att de väldigt sällan är verkliga, och de blir väldigt sällan till just verklighet. Mardrömmar däremot, de är mer sanningsenliga.

Jag undrar bara varför...

Oj, jag har faktiskt haft fyra besökare idag. Hela fyra stycken! Amazing...

Är nyligen hemkommen från ett möte med kulturföreningen Omformare. Det var faktiskt väldans intressant idag. Fick bland annat veta att jag med all säkerhet kommer inta ordförandeposten nu till årsmötet. Kul va? Ser fram emot det, och jag hoppas jag kan klara av det. Det är en utmaning för mig och jag kan inte annat än älska det!

Sitter hos Henrik, han nördar framför datorn som vanligt. Så jag själv hade ju inte mycket annat till val än att nörda jag med. Så så fick det bli. Skall dock inte fastna här allt för länge. Sparar datortiden till ikväll då jag skall skriva klart redovisningen om Göteborg. Rätta fel, kanske lägga till information eller kuriosa. Ja, ni vet, hela det där genomgångstjafset.

Nu ska jag se om Henrik vill ha en puss. Om han inte dreglar över sin paladin vill säga...

Efter den enorma besvikelsen av dagens deltävling i Melodifestivalen måste jag faktiskt få bjuda på riktig schlager. Så som schlager skall låta. Tommy Körberg och Abba är ju givna i detta sammanhang. Lyssna och njut, och glöm Melodifestivalen som är idag. Alla låter är dåligt producerade!

Det är precis som om alla bidrag till Melodifestivalen blir dåliga, för att det bara är så det är. Krystar sing-and-song-writers fram bidrag eller?

Det är så inte värt idag. Framkrystat, överproducerat skit.

Herregud, jisses Amalia, så fruktansvärt ambitiös och duktig jag är när jag kommer in i flytet. Satte mig ned i lugnan ro förut och började skriva på min redovisning av Göteborg. Det gick segt som fan, jag var deppig och nära på att ge upp. Sedan märkte jag allt mer, ord efter nedskrivet ord, hur glad jag blev av att plugga! Hur sjukt är inte det? Jag kände för första gången på kanske hela veckan att jag blev glad!

Nu är jag uppe i fyra stycken A4. Kanske denna konstiga lycka beror på att jag faktiskt får inse nu, att jag kan, att jag kan bli motiverad och åstadkomma någonting bara jag ger mig fan på det. Det är så det måste vara, eller hur? Just nu känner jag bara för att plöja igenom varenda jävla uppgift jag har. Engelska c, samhäll b, historia c, psykologi... you name it! Jag skulle kunna göra hela tjofadderuttan ikväll.

Jag är peppad till tusen inför redovisningen, och det kommer bli den bästa någonsin rent faktamässigt. Ingen redovisning jag har hållt i kommer någonsin fylla ut lika bra som denna, det kan jag nästan lova för.

När jag sitter här och läser om Göteborg undrar jag hur i helvete Stockholm kunde bli vår huvudstad istället för Göteborg. Det är för evigt en gåta enligt mig. Göteborg innehar en sådan mycket större karaktär, en mer intressant historia, fler intressanta byggnader. Allt är mycket mer intressant helt enkelt!

Herregud, undrar verkligen var all min ambition kom ifrån?

Det finns mycket jag skulle vilja säga, men inga ord känns längre värdiga.

Ibland känner jag att jag gärna skulle höra några extra fina ord komma ur din mun. Ord som liksom uttrycker tonvis med kärlek. Tycker mig inte ses som direkt bortskämd med tröst, av omsorg. Känner mig mer och mer ensam, avskuren från omvärlden. Jag har levt i en sagovärld, aldrig riktigt sett verkligheten i vitögat. Strosat på rosa moln, alldeles för länge. Det känns som om jag aldrig vandrat ensam på de där förbannade molnen, har alltid haft någon vid min sida. Men när ingen längre förstår, blir rosa moln till svarta, och jag vandrar ensam. Inte hand i hand. Ensam. Trasig och bortsprungen. Oavsett omgivning.

Jag utsöndrar känslor nu. De kommer allihopa på en gång, som en jävla armé. Jag gillar det inte.

Var nyss på Coop och köpte lite onyttigt, färgglatt godis. Det kan man omöjligt inte bli glad av. Det känns ju lite sorgligt att en godisskål måste pigga upp mig. Men det är väl bättre än ingenting, eller hur? Det kan jag tycka!

Choklad utgör dessutom enorfiner som skall ge en viss lyckokänsla. My saviour!

Skall snart börja plugga for real. Inte för att jag har varken lust eller ork, utan just för att om jag inte gör det så blir det aldrig gjort. Då känns det som en lika-bra-att-göra-grej.

Vad ska ni göra idag?

Vad trött jag är på att sitta hemma. Det är bara en massa jävla tjata och gnata om vad jag gör för fel, vad jag ska och inte ska göra. Att jag är myndig, det har ju mina föräldrar knappast förstått. Jag måste gilla sylta, för att de gör det, annars blir jag utan mat.

Funderar starkt på att isolera mig på mitt rum resten av dagen, fram till klockan 20.00 eller vad det nu är, för att se på Melodifestivalen. Det är väl mitt nöje idag.

Jopp, nu skall jag gå upp på mitt rum. Slippa tjat och gnat... suck.

Ja, jag är jävligt less den här helgen. Deprimerad är jag också, take it or leave it. Känner att bloggen mestadels har fyllts ut med deppiga historier den här helgen. Men men, det är ju så det är ibland!

Bild tagen på Skogskyrkogården någon gång under december.

Det blev varken till att träffa någon Åsa igår, eller någon Fanny idag. Hon har tydligen blivit sjuk. Så detta kan väl verkligen ses som en dålig helg, eller en helg som verkligen inte blev som jag hade tänkt mig, som jag hade sett fram emot. Det är farligt att ha förväntningar på någonting, det känns som om man bara försätter sig i en situation med besvikelse som utgång. Så från och med nu skall jag försöka att inte se fram emot saker och ting... det är ju inte så lätt i och för sig.

Men idag skall jag i alla fall plugga som det var tänkt att jag och Fanny skulle göra. Måste skriva klart redovisningen av Göteborg, som skall hållas på onsdag. Det kan jag ju faktiskt se fram emot att få göra färdigt, för det är ju upp till mig själv och ingen annan. Så det ser jag fram emot att få skriva klart!

Sedan inatt kommer älsklingen hit och sover. Det ser jag också fram emot, för det vet jag att han kommer göra.

Nu får vi hoppas att Fanny kryar på sig och att jag hinner med allt på egen hand idag. Yepp!

Jag och Zandrah skall bli fulla, skåla och skråla i patriotisk skönsång i form av "Du gamla, du fria" med inslag av ringklocka. Just like the old times. Vi är varken rasister eller patrioter, vi underhåller bara oss själva på ett litet annorlunda vis.

Right, guuuurl?

Du är saknad här. Jag saknar dig. Jag behöver dig. Tack för att du alltid har varit du! ♥

Ni som har lyckats missat Miss Li - Oh Boy döms härmed till smisk. Ärligt, det är en jävligt bra låt som ger grymt positiva vibbar. Vem vill inte dansa, le och sjunga med till denna lycko-piller-liknande låt?

Miss Li är jävligt söt och bra!

Det verkar som om min pojkvän influeras mer och mer av mig och min musikstil (om jag nu har någon, snarare en blandning av allt). Nu har han plötsligt börjat snacka om Veronica Maggios låt Måndagsbarn. Två gånger igår utbrast han "FRIDA, den här låten är fan jävligt bra alltså! Har du den?" när den gick på reklamen på TV4.

"Ja, älskling, jag har den. Kan skicka den till dig om du vill?"

Sedan skall han ju givetvis trycka ur sig: "okej, du får skicka den till mig. Men du får inte säga till någon att du har gjort det. Okej?"

Så den här är till dig älskling, för att du skall få skämmas riktigt mycket över alla mina influenser jag fört över på dig. ♥

Det kommer nytillskott efter nytillskott i släkten. Det är så himla mysigt och det bara kliar i fingrarna när jag tänker på att jag kanske själv sitter där med en son eller dotter i famnen, när jag blir äldre. Just nu skulle jag inte kunna skaffa barn, givetvis inte. Har gått en alldeles för kort personlig väg för att klara av det. Eller klara av och klara av, mogen nog är jag väl. Men det handlar ju inte bara om personlig psykisk utveckling, det handlar ju även om säkerheten att ha pengar och tak över huvudet.

Hur som helst så älskar jag de små nytillskotten. Det känns liksom mysigt att veta om att släkten faktiskt blir större. Att det dessutom är en av mina bröder, Andreas, som blivit stolt pappa (till lilla Ebba på höger bild) kittlas lite extra i maggropen. Jag är ju faktiskt faster! Vilken ärefull titel.

På bilden till vänster kan vi se lilla My. Det är mitt kusinbarn, lillskita. Otroligt charmig och glad. Älskar att leka med plastskedar och papperstallrikar. En riktig personlighet, en liten prinsessa!

(Klicka på bilderna för att få dem litet större!)

Ja, gud vad glad jag blir nu när jag verkligen tänker på saken, att dessa små liv finns. Överlycklig!

Det blev som det brukar bli; en ensam fredag. Såg fram emot att få umgås lite med Åsa som skulle komma hit och stanna till i morgon, men såg i hennes bilddagbok att hon jobbar. Det var ju tur att jag såg det i alla fall, annars hade jag ju suttit här hemma och bara väntat och väntat på att mobiljävlen skulle ringa. Den har ringt, men inte var det Åsa, och inte var det någon som vill träffa mig idag heller.

Kanske jag får skylla mig själv, det är inte direkt så att jag ringer upp folk hipp som happ. Är litet av en planerare, om vi säger så. Har alltid varit. Men sedan är det ju faktiskt så att när man förväntar sig någonting, och det man förväntar sig aldrig sker, blir man lite deppig. Trots att det givetvis inte är någons fel. För jag vet att Åsa måste jobba allt vad hon kan för att klara sig, det skulle ju vem som helst göra!

Så ikväll blir det väl en hemmakväll med plugg, lite TV och förhoppningsvis någonting att äta. Ska gå och lägga mig tidigt, för jag är verkligen på grinhumör idag.

Men i morgon får jag i alla fall träffa Fanny! Vi ska plugga allt vad vi kan och se på melodifestivalen. Ser verkligen fram emot det!

Fredag är skit.

Var ute i skogen med mamma och Zingo förut. Ni skall bara veta hur kul det var nu när det är snö, och jag fick sula några snöbollar på mami. Eller okej... jag missade faktiskt typ tolv av tretton gånger. Eller något! Helt hopplöst! Jag har alltid varit tjejen som är sämst på snöbollskrig, just därför att jag faktiskt inte kan kasta. Min hand blir lika stel som ett stålrör, när jag skall slänga iväg den lätta lilla vita snöbollen (underviker de gula).

Jag är allt annat än grym på snöbollskrig med andra ord. Mami däremot satte några stycken, plus att hon lyckades skrapa snö i fejan på mig.

Schyst drag, mami!

Men det är väl en bitter sanning att stå ut med, antar jag, att min morsa slår mig i snöbollskrig...

Jag har en förbannad mensvärk, mitt studiebidrag blir förmodligen indraget p.g.a. min förbannade bihåleinflammation (den är borta nu) och jag har ont i min tumme. Drog ju bort en bit skinn igår, med osthyveln. Det är förmodligen inflammerat, och ja, det gör helt enkelt väldigt ont.

Skolan känns bara skit nu, som ni vet, och jag fortsätter gnata på om det. Nu är det helg, och ändå kan jag inte koppla bort plugg. Ska försöka plugga så mycket som möjligt nu i helgen men det är ju alltid någonting som kommer emellan.

Nu måste jag nog hitta en ipren och kanske för omväxlings skull ta mig en kopp kaffe.

Just nu känner jag mig rätt jävla irriterad faktiskt! Frågade nyss farsan när vi skall köpa busskort till mig och han säger:

'Men du skulle ju inte få något nytt busskort på två månader, eftersom du valde att köpa den där kappan istället. Jag sa ju till dig då att du inte skulle få på två månader.'

Då blev jag så förbannad, för han sa aldrig det till mig! Han bara sitter och hittar på en massa skit för att slippa betala. Hade han ens sagt det när vi gick för att köpa den där kappan jag bad om, då hade jag aldrig ens köpt den utan snällt istället nöjt mig med ett busskort.

Men det blir kul för dem snart, när de skall börja betala ett busskort som kostar dubbelt så mycket, eftersom jag fyller 19 i mars. Jajamänsan! Dubbla cashen, det kan han gott få... så arg är jag nu!

Ska fan ha mitt busskort, så är det bara! Skolan blir bara jobbigare och jobbigare, bara tanken på att ta sig upp på morgonen och cykla till skolan nu, i allt snöblask, får mig att må illa. Kommer fan aldrig palla det här alltså! Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken att hoppa av, men alltid tänkt om eftersom jag inte ens har ett halvår kvar innan helvetet är över.

Jag önskar att livet kunde vara lättare ibland, men det är väl som såhär det skall vara antar jag...

SUCK! Bilden är tagen nyss, jag som var så peppad!

Ringde till vårdcentralen nu för någon timme sedan. De satte mig i kö för att bli uppringd till klockan 15.45. Har väldigt svårt att tro att de faktiskt har någon tid för mig att komma dit då, efter den tiden. Jag vill ju bara ha ett sjukintyg över min bihåleinflammation, så att jag inte mister mitt studiebidrag! Om de väljer att ge mig det, tar det högst fem minuter innan jag kan gå därifrån!

Hur som haver, jag sitter och väntar. Och medan jag väntar kan jag lika gärna duscha, fixa hår, sätta i de färgade linserna, sminka mig, hitta fina kläder... ja, jag har tråkigt. Skulle helst åka till skolan nu, tro det eller ej, men jag är faktiskt peppad. Och så blir saker och ting som de alltid blir; åt helvete alltså.

Så nu måste jag sitte här hemma och säcka tills vårdcentralen ringer, annars blir det väl tjafs. Först måste jag åka till ICA och inhandla lite nödvändigheter.

Men nu har jag i alla fall ett strålande tillfälle att ta ikapp lite plugg tills de ringer! Superduper!

Visst är det väl en självklarhet att jag skall försova mig till skolan idag? Mitt studiebidrag är på hällningen, om vi säger så. Har missat lektion efter lektion på grund av sjukdom och helvete. Jag har två knappar att trycka på när mobilen drar igång på alarm. I morse tryckte jag tydligen på "stop" istället för "snoozer". Det har aldrig hänt förut! Aldrig! Och det har heller aldrig hänt att jag vaknat och inte haft något minne av om jag har tryckt eller inte.

Tänkte bara: "herregud vad ljus det är ute!"
Efterföljden blev att jag FLÖG upp!

Nu måste jag duscha! Sedan skall jag ringa till vårdcentralen för att se om jag kan få ett sjukintyg. Kan man verkligen ringa dit bara för det?

Nåja, jag ger det ett försök. Hörs senare!

Nu är det dags för mig att hoppa i bingen. Det blev inget foto på min Prim I am-tröja. Istället fastnade jag framför Marie Larssons eviga ögonblick.

Så det kan gå! Nu skall jag i alla fall gå till sängs med Min far hade en dröm av Barack Obama. Skönt!

Jag får aldrig någonting gjort. Vimlar runt i ett enda jävla mörker just nu, och min pojkvän har rätt när han säger att jag är mycket ledsen. Jag är mycket glad, men just nu regerar det där ledsna över det glada. Den enda egentliga anledningen är ju givetvis skolan. Skolan gör mig ledsen, får mig att framstå som en deprimerad människa. 

Jag ljuger inte! Jag har till och med fått höra det av mina klasskamrater att jag verkar deppig. Till och med tråkig. Hur kul känns det liksom?

När jag började samhällsvetenskapliga på gymnasiet gick jag in med en enorm motivation och lust att plugga. Det gick faktiskt till och med väldigt, väldigt bra det första året i 1:an. Sedan började det strula i 2:an, även fast jag hade världens bästa pojkvän som brydde sig, vänner och en familj som stöttade.

Världens bästa pojkvän finns kvar, och han är den person som tar mig till sig när jag är ledsen. I förrgår låg jag hemma och grinade tills Henrik inte orkade mer och hämtade upp mig, igår satt jag hemma hos Henrik och grinade över min redovisning. Eller egentligen grinade jag väl bara rent allmänt, för allt som är just nu. Det är lätt att tänka "gud vad hon är känslig", när man ingenting har känt av min situation eller befunnit sig i den.

Jag vet inte hur jag skall förklara alla dessa känslor. Jag vet bara att stressen och allt som behöver göras är det enda jag kan tänka på. Det kommer få mig att gå under.

Jag behöver hjälp, men jag vill gärna klara detta själv. Det är en nyttig utmaning för mig. En utmaning som just nu kanske känns omöjlig och hemsk, men en utmaning som jag skall klara. Så är det bara!

Jag får tänka på den korta tiden.

Jag har inget snyggare, coolare och så jävla bekvämt plagg som min Jenny Hellström-kjol. Den är full med ascoola stereoapparater och hög som tusan i midjan, vilket gör att den varken sitter för tight eller att den ser konstig ut. Det är ett hett tips till er som känner att höfterna kanske är lite för breda, för att använda en kjol som är skuren precis i midjan; använd hööööga kjolar som gärna är lite puffiga!

Igår när jag var på Lager 157 hittade jag en skjortklänning, eller vad man nu skall säga, som också var designad av Jenny Hellström. Den var grön med vita telefoner på! Ni vet, sådana gammeldagsa som man vrider in numret på.

Jag blev bra sugen... men nej, inte denna gång. Skall försöka få upp en bild på det jag köpte igår, i alla fall Prim I am-jackan/tröjan. Den är himla snygg faktiskt! 400:- istället för ordinarie pris på 1400:-, ett riktigt kap, va?

Jag har alltid mycket att göra, varje vecka. Nu, sista terminen i 3:an, är det mer än någonsin.

• Lämna in två uppsatser i engelska (hoppas verkligen på att hinna det nu)
• Skriva klart redovisningen på Göteborg, trots att jag inte har redovisningen förrän i april. Men jag är lite smart; så om någon i min klass skulle balla ur under sin redovisningsdag, tar jag dennes plats och redovisar istället (Las Vegas, som jag arbetade med inatt, gick skit! Så jag bytte ämne.)
• Skriva tio stycken debattfrågor inom filosofin.
• Läsa ett häfte om prilgrimsfärder.
• Skriva uppsats om hinduism och buddhism.
• Plugga på tre prov till nästa vecka.
• Börja arbeta på samhällskunskap b ordentligt. Skriva uppsats om kriminalitet.
• Redovisa engelska c.

Jag är 18 år, och redan halvdöd. Ingenting är rimligt, ingenting känns rätt. Pressa, pressa, pressa, trycka ned! Fan vad skönt det skall bli när allt detta är över!

Sjung om studentens lyckliga dar'!

Kom nyss hem ifrån skolan. Mår inget bra alls, magen gör ont något fruktansvärt. Spyorna satt i halsen i skolan. Det är ett sådant konstigt magont jag har. Det känns liksom som om det gör mer ont i äggstockarna, än i själva magen. Det går knappt att förklara, och att beskriva smärtan är omöjligt.

Ja, låt oss säga såhär: det gör så ont att jag knappt kan gå. Om det räcker som beskrivning det vill säga. Kan heller inte sitta ned, utan att känna att jag behöver ställa mig upp. Men jag kan ju inte stå upp heller! Frustrerande. Kallsvettas gör jag också.

Idag är det i alla fall onsdag och jag hoppas på att få besök av Åsa. I alla fall har det varit sagt så sedan i lördags, och jag tror faktiskt inte att hon "sviker". Hon skall ju sova hos mig och vi ska prata heeela natten! Haha!

Skall plugga nu, hur som haver. Allt går skit. Tio debattfrågor i filosofi next. Måste nog göra en lista också, i ett inlägg, på allt jag har att göra denna vecka. Får mer perspektiv då.

11.21

Just nu har jag bara en sak att säga; fuck school! Eller fuck mig för att jag alltid skall ta på mig sådana här jävla uppgifter som Las Vegas, och redovisa bland de absolut första bara för att få bättre betyg. För det känns så! Det känns som om jag får bättre betyg, om jag gör saker och ting mycket tidigare. Precis som att det är ett tecken på att jag inte är slö.

Jag är inte slö. Jag är bara lite långsammare än många andra, jag är perfektionist ända ut i fingertopparna när det gäller skolarbete. Allt skall vara rätt, till punkt och prick. Jag gör alltid mitt bästa för att redovisa bäst, tala bäst, använda kroppsspråket bäst. Men mitt upp i allt det där finns ju faktiskt en tjej som knappt har någon ork kvar.

En tjej som ligger hemma sena vardagskvällar och grinar av stress. För ja, det var precis vad jag gjorde igår. Satt och tänkte på skolan hela dagen, tänkte på alla jävla uppsatser, prov och redovisningar som skall göras denna vecka. Grinade som ett barn i telefonen, allt blev nedsurat och jag kunde inte snacka. För en stund var jag tvungen att säga till Henrik "vänta lite", och torka bort alla jävla salta tårar som fullständigt rasade ned för kinderna. Det hela slutade med att han började tycka det var jobbigt, så han hämtade mig och jag sov hos honom istället för ensam, hemma i min säng.

Jag är en jävla kämpe! Har alltid varit. Är ambitiös, tar gärna för mig av saker och ting, sätter dem i verket. Men verkligen all min motivation försvann i början av 3:an, och det verkar som om skiten inte vill ge sig av heller. Kan detta handla om någonting psykiskt? Alltså, att jag verkligen har fått för mig att saker och ting är tusen gånger jobbigare än vad de egentligen är? Eller är det helt enkelt så att sam-kultur endast bjuder på utmaningar som jag inte står ut med eller klarar av just nu?

Det enda jag vet, det är att jag snart faktiskt kommer bryta ihop. Gå in i väggen. Då skall man försöka ta sig ur den situationen också. Och hur klarar man det, när man har så mycket annat att tänka på? Att gå ännu ett år/halvår på gymnasiet, det är knappast troligt. Jag måste helt enkelt kämpa mig igenom den termin som är kvar nu, på mitt sista år som gymnasieelev.

Tänk om det kunde vara lika lätt att plugga som det är att blogga? Vilka superprestationer jag skulle kunna göra då. Nåja, jag får ge mitt bästa och de som inte nöjer sig med det nöjer sig inte med någonting.

Tillbaka till skrivandet av Las Vegas-redovisningen som hålls i morgon 09.10. Notera att klockan är 00:42 nu när jag sitter här och plitar. (Det värsta är att all information om Las Vegas är på engelska, svenska wikipedia är ju bara ren skit.)

Idag var vi på Lager 157. Köpte lite smått och gott, men hade knappast råd med någonting dyrt. Först gick jag runt där och blev så förbannad på alla dessa storlekar. Ett par jeans var ju inte att tänka på, passade inte ens i en skitfin kjol jag hittade. Den gick på, satt bekvämt, men den var mycket mer avsmaklig på än av. Så jag tänkte att jag kanske kunde hinna ladda upp bilder på de plagg som faktiskt fick följa med hem, i morgon.

Igår köpte jag i alla fall denna väska. 299 kronor på Åhléns. Det behövdes, skall jag be att få berätta. Min gamla skolväska har gått sönder, på x antal ställen. Mestadels är det blixtlås (som det väl alltid är på väskor) blivit trasiga, men även skumma, utstickande "plastsnören" har börjat synas i skarvarna. Så jag tänkte att jag skulle investera i en riktigt snygg och redig väska, som inte var så speciellt dyr! Och så fick det bli.

I'm in löve!