kulturtrash

Jag får aldrig någonting gjort. Vimlar runt i ett enda jävla mörker just nu, och min pojkvän har rätt när han säger att jag är mycket ledsen. Jag är mycket glad, men just nu regerar det där ledsna över det glada. Den enda egentliga anledningen är ju givetvis skolan. Skolan gör mig ledsen, får mig att framstå som en deprimerad människa. 

Jag ljuger inte! Jag har till och med fått höra det av mina klasskamrater att jag verkar deppig. Till och med tråkig. Hur kul känns det liksom?

När jag började samhällsvetenskapliga på gymnasiet gick jag in med en enorm motivation och lust att plugga. Det gick faktiskt till och med väldigt, väldigt bra det första året i 1:an. Sedan började det strula i 2:an, även fast jag hade världens bästa pojkvän som brydde sig, vänner och en familj som stöttade.

Världens bästa pojkvän finns kvar, och han är den person som tar mig till sig när jag är ledsen. I förrgår låg jag hemma och grinade tills Henrik inte orkade mer och hämtade upp mig, igår satt jag hemma hos Henrik och grinade över min redovisning. Eller egentligen grinade jag väl bara rent allmänt, för allt som är just nu. Det är lätt att tänka "gud vad hon är känslig", när man ingenting har känt av min situation eller befunnit sig i den.

Jag vet inte hur jag skall förklara alla dessa känslor. Jag vet bara att stressen och allt som behöver göras är det enda jag kan tänka på. Det kommer få mig att gå under.

Jag behöver hjälp, men jag vill gärna klara detta själv. Det är en nyttig utmaning för mig. En utmaning som just nu kanske känns omöjlig och hemsk, men en utmaning som jag skall klara. Så är det bara!

Jag får tänka på den korta tiden.