Krav på ansvar, men att stå till svars är uteslutet
Jag sysselsätter mig med redigering när jag är förbannad.
Det blir nog som bäst då faktiskt. Diggar min bild.
Fick ett samtal i morse, från skolans kurator. Det var inget roligt besked jag fick; CSN kommer förmodligen dra mitt studiemedel. Vilket bara är löjligt.
Visst, jag har hög frånvaro; men kuratorn påstår att jag har skolkat p.g.a. några procent då jag inte ringt in och sjukanmält mig. Personal på skolan sa till mig:
"fixa ett sjukintyg, det kommer ordna sig, de ska inte kunna ta ditt studiemedel eftersom du faktiskt har varit sjuk".
Sagt och gjort, jag fixade ett sjukintyg (som för övrigt tog en vecka att få), lämnade in det för granskning. Det står klart och tydligt att jag fått diagnosen bihåleinflammation. Det står även att jag har haft problem med det i yngre år (en månad fick jag käka antibiotika fyra gånger, d.v.s. fyra veckor av fyra på en månad) och fler veckor, varannan kanske, därefter. Det var ingen rolig period, en av de värsta någonsin.
Allt talar till min fördel, för bihåleinflammation är en återkommande sjukdom, den är inte enkel att bli av med och en del får faktiskt kroniska problem. Vilket jag personligen tror att jag har, i och med att jag mått otroligt dåligt ända sedan skolstarten i januari trots medicinering. En del dagar har jag legat helt och hållet utslagen i sängen, levt på smärtstillande för att ens vara kapabel att hålla ögonen öppna.
Men vet ni vad? Det spelar absolut ingen roll hur jag personligen har uppfattat mitt tillstånd. Det skall bedömas av en läkare. En läkare som helt och hållet struntar i min version, min upplevelse. En läkare som skriver "märkbart frisk" i sjukintyget, men ger mig mediciner för bihåleinflammation. Som fullständigt skiter i hur jag egentligen mår, som endast går till jobbet för att få sitt jobb överstökat. För att min frånvaro skall vara "giltig frånvaro", måste läkaren skriva "helt nedsatt" på sjukintyget.
Detta betyder att jag måste komma dit i rullstol, gärna ha ett brutet ben, se ut som en zoombie, jag skall helst inte kunna prata heller. Sedan skall jag gärna ha så pass hög feber att jag är nära döden. Hur sjukt får ett system bli? Patientens/elevens ord gäller inte längre. Ingen version tros, endast därför att så många andra lyckats ljuga läkare/lärare/kuratorer rakt i upp i ansiktet.
Men mina problem är på riktigt och min version kunde inte vara mer sann. Jag mår skit. Så tack för den rakt i ansiktet! Jag har aldrig i mitt liv känt mig så förbannat kränkt och nedtryckt. Aldrig. Hur skall jag kunna ta ansvar för mig själv och mitt liv, om det ändå ligger i andra människors händer? Jag har inte fått säga ett skit i denna fråga. Hur kan det vara ansvarsgivande? Att ta ansvar för någonting är onödigt när man själv inte får stå till svars. Det är rent av waste of time, när jag inte tas på allvar eller ens får försöka tala för mig själv och min sak.
Tack!
(fet copyright på bilden, den är gjord av mig så våga sno!)
Visst, jag har hög frånvaro; men kuratorn påstår att jag har skolkat p.g.a. några procent då jag inte ringt in och sjukanmält mig. Personal på skolan sa till mig:
"fixa ett sjukintyg, det kommer ordna sig, de ska inte kunna ta ditt studiemedel eftersom du faktiskt har varit sjuk".
Sagt och gjort, jag fixade ett sjukintyg (som för övrigt tog en vecka att få), lämnade in det för granskning. Det står klart och tydligt att jag fått diagnosen bihåleinflammation. Det står även att jag har haft problem med det i yngre år (en månad fick jag käka antibiotika fyra gånger, d.v.s. fyra veckor av fyra på en månad) och fler veckor, varannan kanske, därefter. Det var ingen rolig period, en av de värsta någonsin.
Allt talar till min fördel, för bihåleinflammation är en återkommande sjukdom, den är inte enkel att bli av med och en del får faktiskt kroniska problem. Vilket jag personligen tror att jag har, i och med att jag mått otroligt dåligt ända sedan skolstarten i januari trots medicinering. En del dagar har jag legat helt och hållet utslagen i sängen, levt på smärtstillande för att ens vara kapabel att hålla ögonen öppna.
Men vet ni vad? Det spelar absolut ingen roll hur jag personligen har uppfattat mitt tillstånd. Det skall bedömas av en läkare. En läkare som helt och hållet struntar i min version, min upplevelse. En läkare som skriver "märkbart frisk" i sjukintyget, men ger mig mediciner för bihåleinflammation. Som fullständigt skiter i hur jag egentligen mår, som endast går till jobbet för att få sitt jobb överstökat. För att min frånvaro skall vara "giltig frånvaro", måste läkaren skriva "helt nedsatt" på sjukintyget.
Detta betyder att jag måste komma dit i rullstol, gärna ha ett brutet ben, se ut som en zoombie, jag skall helst inte kunna prata heller. Sedan skall jag gärna ha så pass hög feber att jag är nära döden. Hur sjukt får ett system bli? Patientens/elevens ord gäller inte längre. Ingen version tros, endast därför att så många andra lyckats ljuga läkare/lärare/kuratorer rakt i upp i ansiktet.
Men mina problem är på riktigt och min version kunde inte vara mer sann. Jag mår skit. Så tack för den rakt i ansiktet! Jag har aldrig i mitt liv känt mig så förbannat kränkt och nedtryckt. Aldrig. Hur skall jag kunna ta ansvar för mig själv och mitt liv, om det ändå ligger i andra människors händer? Jag har inte fått säga ett skit i denna fråga. Hur kan det vara ansvarsgivande? Att ta ansvar för någonting är onödigt när man själv inte får stå till svars. Det är rent av waste of time, när jag inte tas på allvar eller ens får försöka tala för mig själv och min sak.
Tack!
(fet copyright på bilden, den är gjord av mig så våga sno!)
Kommentarer
Trackback
