kulturtrash

Kom hem förut. Fick se att bilen var borta. Henrik hade redan hämtat den, utan att ringa mig. Han sa att han skulle ringa mig innan han kom hit för att plocka upp den. Men icke. Kanske det låter löjligt, men idag tar jag faktiskt extra illa vid mig, eftersom jag redan blivit avvisad en gång av en person som jag faktiskt trodde helt annorlunda om. Sedan Henrik.

Han vet om att jag är ledsen, men ändå struntar han i att ringa. Det gör mig ännu mer ledsen, även fast jag vet om att jag kommer få träffa honom i morgon. Det känns så jävla fel, allting känns fel idag. Jag är grinig, ledsen, ensam...

Jag har försökt. För en gångs skull har jag faktiskt försökt få kontakt med mina vänner, frågat om de vill träffas; men ingen jävla relation tycks fungera för mig idag. Ingen relation; mamma & pappa, vänner, syskon, pojkvän. Allting slår fel. Hela mitt jag tycks vara fel idag.

Allt detta låter kanske jävligt löjligt i era öron. Men jag är faktiskt inte tjejen som går först, jag är inte tjejen med alla vänner. Jag är bara jag, oftast ihopkurad ensam på mitt rum med datorn och en film rullandes på TV:n. Ibland känns det som om jag bryr mig om alla, medan fan knappt någon bryr sig om mig!

Låter som ett jävla emo nu, men det är inte så det är. Bloggen är min vän, och har jag ingen annan att prata med idag så får jag snällt nöja mig med bloggen. Den är allt jag har.

Zandrah är så saknad. Jag börjar grina när jag tänker på hur jävla bra jag har haft det med dig, och att jag inte längre får ta del av våra stunder när jag vill. Fan vad jag älskar dig, Zandrah, du bär titeln som min bästa vän någonsin! Men vi kanske ses snart, och jag kan inte annat än längta mitt upp i all denna röra och oro. ♥