kulturtrash

Jag är glad att jag har min älskling. Jag är väldigt tacksam över att han alltid vill finnas där. Det är jag verkligen.

Pratade med Henrik i telefon nyss, jag grät av panik, stress och oro. Pappa åkte in till akuten för några timmar sedan. Hjärtflimmer. Samma sak hände för några månader sedan, kanske rent utav ett halvår. Han föll ihop på hallgolvet, vi ringde ambulansen; hjärtflimmer.

Ända sedan dess har jag gått med ständig oro i kroppen. Speciellt om nätterna, då jag alltid har varit rädd att den där mardrömmen skall bli verklig än en gång. Denna oro kan inte botas, egentligen. Den kan bara dämpas. Just nu dämpas den i form av uppdateringsinformation från mamma och vetskapen om att jag kommer få sova i en varm famn inatt, hos min kärlek.

Jag kanske inte kommer sova så gott, men jag kommer åtminstone ha någon vid mig som jag kan krama på, när det känns extra jobbigt, eller jobbigt överhuvudtaget.

Jag vet inte hur saker och ting kommer se ut när pappa kommer hem, men jag känner på mig att det kommer gå bra. Hjärtflimmer behöver inte vara farligt, det vet jag väl om. Men trots detta kommer jag aldrig undan tanken som tyder på det värsta. Kommer aldrig undkomma rollen där jag alltid förväntar mig det värsta.

Så är det bara.