kulturtrash

Den senaste tiden känns det inte som någonting ovanligt att jag ligger hemma i sjukdom. Det hör snarare till vanligheterna. Idag kan jag inte annat än driva med mig själv, vilja skratta, därför var jag lite extra konstnärlig såhär på morgonen. (De blåa, otroligt fint utformade, dropparna är faktiskt svett. Kallsvett!)

Vaknade upp i morse omkring halv sju och kände mig fruktansvärt mosig. Skulle ju inte gå upp riktigt då, så jag fortsatte sova. Men när jag senare vaknade av att klockan ringde fattade jag att det inte var någonting jag hade fått för mig, jag var faktiskt verkligen mosig av feber och halsont. Det hela började egentligen redan i måndags, men jag kunde för allt i livet inte tro att det skulle bryta ut, eftersom det inte var speciellt länge sedan jag var förkyld.

Jag är olyckans ansikte, men jag orkar inte sörja. Inte just nu. Det finns bara en sak jag kan sörja idag; att jag hindrades från att redovisa Göteborg som jag tränat på nu i en hel vecka och är färdig med! Det hade blivit så bra!