kulturtrash

Det finns mycket jag skulle vilja säga, men inga ord känns längre värdiga.

Ibland känner jag att jag gärna skulle höra några extra fina ord komma ur din mun. Ord som liksom uttrycker tonvis med kärlek. Tycker mig inte ses som direkt bortskämd med tröst, av omsorg. Känner mig mer och mer ensam, avskuren från omvärlden. Jag har levt i en sagovärld, aldrig riktigt sett verkligheten i vitögat. Strosat på rosa moln, alldeles för länge. Det känns som om jag aldrig vandrat ensam på de där förbannade molnen, har alltid haft någon vid min sida. Men när ingen längre förstår, blir rosa moln till svarta, och jag vandrar ensam. Inte hand i hand. Ensam. Trasig och bortsprungen. Oavsett omgivning.

Jag utsöndrar känslor nu. De kommer allihopa på en gång, som en jävla armé. Jag gillar det inte.