kulturtrash

Jag hatar att tänka. Speciellt hatar jag att tänka på framtiden; vad skall hända och hur kommer det gå? Hur kommer mitt liv se ut, egentligen? Inga drömmar känns lätta att uppfylla, ingen känns nära. Distanserade, alldelels för långt bort i ingemansland.

Jag hatar att tänka, men samtidigt älskar jag att drömma. Men baksidan av drömmar är att de väldigt sällan är verkliga, och de blir väldigt sällan till just verklighet. Mardrömmar däremot, de är mer sanningsenliga.

Jag undrar bara varför...