kulturtrash

Den senaste tiden känns det inte som någonting ovanligt att jag ligger hemma i sjukdom. Det hör snarare till vanligheterna. Idag kan jag inte annat än driva med mig själv, vilja skratta, därför var jag lite extra konstnärlig såhär på morgonen. (De blåa, otroligt fint utformade, dropparna är faktiskt svett. Kallsvett!)

Vaknade upp i morse omkring halv sju och kände mig fruktansvärt mosig. Skulle ju inte gå upp riktigt då, så jag fortsatte sova. Men när jag senare vaknade av att klockan ringde fattade jag att det inte var någonting jag hade fått för mig, jag var faktiskt verkligen mosig av feber och halsont. Det hela började egentligen redan i måndags, men jag kunde för allt i livet inte tro att det skulle bryta ut, eftersom det inte var speciellt länge sedan jag var förkyld.

Jag är olyckans ansikte, men jag orkar inte sörja. Inte just nu. Det finns bara en sak jag kan sörja idag; att jag hindrades från att redovisa Göteborg som jag tränat på nu i en hel vecka och är färdig med! Det hade blivit så bra!

Jag kände att det var dags nu; här har ni min superflashiga Prim I am-tröja. Det "vita" är glittrigt, och det svarta, som ni ser, är glansigt. En party- och vardagströja. Kan det bli bättre?

400:- på Lager 157.

Jag bor på en riktig Svenssongata. Här är alla barnfamiljer, har rätt jobb (en del bättre än andra), bil, hund och katt. Mycket ungdomar och mycket småbarn. Precis så som jag gillar det. Men sedan börjar jag tänka efter lite, och kommer på att Katrineholm är en väldigt indelad kommun. Och när jag säger indelad menar jag efter hudfärg och ursprung.

Detta anser jag vara mycket tråkigt och kanske till och med en av anledningarna till fördomar och problem. Just den här områdesindelningen åstadkommer någon typ av två-länder-i-en-kommun-känsla. Och det är inte så jag vill känna! Jag vill känna att vi alla bor i samma kommun, samma land, att vi är lika mycket värda o.s.v. Alla dessa fördomar känns krystade och otroligt jävla löjliga.

Sedan finns det faktiskt en fruktansvärd dubbelmoral i just uttrycket:
"men vi gillar inte att de där utlänningarna kommer hit och bråkar. vi gillar inte att de överhuvudtaget kommer hit och tar våra jobb, förstör blablabla". Ni vet, det där gamla vanliga. Men när amerikaner eller engelsmän, kanske fransmän eller tyskar, kommer hit, är det helt plötsligt okej och kanske man till och med blir imponerad och förundrad. Varför? Jo, för de är ju inte "utlänningar", i och med att de är "arier", d.v.s. vita.

Jag ser dubbelmoralen skina som en stor sol. Jag blir arg. Jag förstår ingenting. Jag kan ingenting göra. Nu får ni bara börja acceptera, istället för att fördöma. Är vi inte lite trötta på denna indelning nu? Läget blir liksom på något vis spänt, det är precis som att människor har fördomar mot varandra bara för att ha det.

Vilket extremt omodernt samhälle vi bor i, när man tänker efter...

Jag är sjukligt trött idag, det är därför jag inte direkt varit aktiv på bloggen. Är så pass trött att jag nog faktiskt skall gå och lägga mig en stund.

Soooooova.

Jag är glad att jag har min älskling. Jag är väldigt tacksam över att han alltid vill finnas där. Det är jag verkligen.

Pratade med Henrik i telefon nyss, jag grät av panik, stress och oro. Pappa åkte in till akuten för några timmar sedan. Hjärtflimmer. Samma sak hände för några månader sedan, kanske rent utav ett halvår. Han föll ihop på hallgolvet, vi ringde ambulansen; hjärtflimmer.

Ända sedan dess har jag gått med ständig oro i kroppen. Speciellt om nätterna, då jag alltid har varit rädd att den där mardrömmen skall bli verklig än en gång. Denna oro kan inte botas, egentligen. Den kan bara dämpas. Just nu dämpas den i form av uppdateringsinformation från mamma och vetskapen om att jag kommer få sova i en varm famn inatt, hos min kärlek.

Jag kanske inte kommer sova så gott, men jag kommer åtminstone ha någon vid mig som jag kan krama på, när det känns extra jobbigt, eller jobbigt överhuvudtaget.

Jag vet inte hur saker och ting kommer se ut när pappa kommer hem, men jag känner på mig att det kommer gå bra. Hjärtflimmer behöver inte vara farligt, det vet jag väl om. Men trots detta kommer jag aldrig undan tanken som tyder på det värsta. Kommer aldrig undkomma rollen där jag alltid förväntar mig det värsta.

Så är det bara.  

Jag hatar att tänka. Speciellt hatar jag att tänka på framtiden; vad skall hända och hur kommer det gå? Hur kommer mitt liv se ut, egentligen? Inga drömmar känns lätta att uppfylla, ingen känns nära. Distanserade, alldelels för långt bort i ingemansland.

Jag hatar att tänka, men samtidigt älskar jag att drömma. Men baksidan av drömmar är att de väldigt sällan är verkliga, och de blir väldigt sällan till just verklighet. Mardrömmar däremot, de är mer sanningsenliga.

Jag undrar bara varför...

Oj, jag har faktiskt haft fyra besökare idag. Hela fyra stycken! Amazing...

Är nyligen hemkommen från ett möte med kulturföreningen Omformare. Det var faktiskt väldans intressant idag. Fick bland annat veta att jag med all säkerhet kommer inta ordförandeposten nu till årsmötet. Kul va? Ser fram emot det, och jag hoppas jag kan klara av det. Det är en utmaning för mig och jag kan inte annat än älska det!

Sitter hos Henrik, han nördar framför datorn som vanligt. Så jag själv hade ju inte mycket annat till val än att nörda jag med. Så så fick det bli. Skall dock inte fastna här allt för länge. Sparar datortiden till ikväll då jag skall skriva klart redovisningen om Göteborg. Rätta fel, kanske lägga till information eller kuriosa. Ja, ni vet, hela det där genomgångstjafset.

Nu ska jag se om Henrik vill ha en puss. Om han inte dreglar över sin paladin vill säga...

Efter den enorma besvikelsen av dagens deltävling i Melodifestivalen måste jag faktiskt få bjuda på riktig schlager. Så som schlager skall låta. Tommy Körberg och Abba är ju givna i detta sammanhang. Lyssna och njut, och glöm Melodifestivalen som är idag. Alla låter är dåligt producerade!

Det är precis som om alla bidrag till Melodifestivalen blir dåliga, för att det bara är så det är. Krystar sing-and-song-writers fram bidrag eller?

Det är så inte värt idag. Framkrystat, överproducerat skit.

Herregud, jisses Amalia, så fruktansvärt ambitiös och duktig jag är när jag kommer in i flytet. Satte mig ned i lugnan ro förut och började skriva på min redovisning av Göteborg. Det gick segt som fan, jag var deppig och nära på att ge upp. Sedan märkte jag allt mer, ord efter nedskrivet ord, hur glad jag blev av att plugga! Hur sjukt är inte det? Jag kände för första gången på kanske hela veckan att jag blev glad!

Nu är jag uppe i fyra stycken A4. Kanske denna konstiga lycka beror på att jag faktiskt får inse nu, att jag kan, att jag kan bli motiverad och åstadkomma någonting bara jag ger mig fan på det. Det är så det måste vara, eller hur? Just nu känner jag bara för att plöja igenom varenda jävla uppgift jag har. Engelska c, samhäll b, historia c, psykologi... you name it! Jag skulle kunna göra hela tjofadderuttan ikväll.

Jag är peppad till tusen inför redovisningen, och det kommer bli den bästa någonsin rent faktamässigt. Ingen redovisning jag har hållt i kommer någonsin fylla ut lika bra som denna, det kan jag nästan lova för.

När jag sitter här och läser om Göteborg undrar jag hur i helvete Stockholm kunde bli vår huvudstad istället för Göteborg. Det är för evigt en gåta enligt mig. Göteborg innehar en sådan mycket större karaktär, en mer intressant historia, fler intressanta byggnader. Allt är mycket mer intressant helt enkelt!

Herregud, undrar verkligen var all min ambition kom ifrån?

Det finns mycket jag skulle vilja säga, men inga ord känns längre värdiga.

Ibland känner jag att jag gärna skulle höra några extra fina ord komma ur din mun. Ord som liksom uttrycker tonvis med kärlek. Tycker mig inte ses som direkt bortskämd med tröst, av omsorg. Känner mig mer och mer ensam, avskuren från omvärlden. Jag har levt i en sagovärld, aldrig riktigt sett verkligheten i vitögat. Strosat på rosa moln, alldeles för länge. Det känns som om jag aldrig vandrat ensam på de där förbannade molnen, har alltid haft någon vid min sida. Men när ingen längre förstår, blir rosa moln till svarta, och jag vandrar ensam. Inte hand i hand. Ensam. Trasig och bortsprungen. Oavsett omgivning.

Jag utsöndrar känslor nu. De kommer allihopa på en gång, som en jävla armé. Jag gillar det inte.

Var nyss på Coop och köpte lite onyttigt, färgglatt godis. Det kan man omöjligt inte bli glad av. Det känns ju lite sorgligt att en godisskål måste pigga upp mig. Men det är väl bättre än ingenting, eller hur? Det kan jag tycka!

Choklad utgör dessutom enorfiner som skall ge en viss lyckokänsla. My saviour!

Skall snart börja plugga for real. Inte för att jag har varken lust eller ork, utan just för att om jag inte gör det så blir det aldrig gjort. Då känns det som en lika-bra-att-göra-grej.

Vad ska ni göra idag?

Vad trött jag är på att sitta hemma. Det är bara en massa jävla tjata och gnata om vad jag gör för fel, vad jag ska och inte ska göra. Att jag är myndig, det har ju mina föräldrar knappast förstått. Jag måste gilla sylta, för att de gör det, annars blir jag utan mat.

Funderar starkt på att isolera mig på mitt rum resten av dagen, fram till klockan 20.00 eller vad det nu är, för att se på Melodifestivalen. Det är väl mitt nöje idag.

Jopp, nu skall jag gå upp på mitt rum. Slippa tjat och gnat... suck.

Ja, jag är jävligt less den här helgen. Deprimerad är jag också, take it or leave it. Känner att bloggen mestadels har fyllts ut med deppiga historier den här helgen. Men men, det är ju så det är ibland!

Bild tagen på Skogskyrkogården någon gång under december.

Det blev varken till att träffa någon Åsa igår, eller någon Fanny idag. Hon har tydligen blivit sjuk. Så detta kan väl verkligen ses som en dålig helg, eller en helg som verkligen inte blev som jag hade tänkt mig, som jag hade sett fram emot. Det är farligt att ha förväntningar på någonting, det känns som om man bara försätter sig i en situation med besvikelse som utgång. Så från och med nu skall jag försöka att inte se fram emot saker och ting... det är ju inte så lätt i och för sig.

Men idag skall jag i alla fall plugga som det var tänkt att jag och Fanny skulle göra. Måste skriva klart redovisningen av Göteborg, som skall hållas på onsdag. Det kan jag ju faktiskt se fram emot att få göra färdigt, för det är ju upp till mig själv och ingen annan. Så det ser jag fram emot att få skriva klart!

Sedan inatt kommer älsklingen hit och sover. Det ser jag också fram emot, för det vet jag att han kommer göra.

Nu får vi hoppas att Fanny kryar på sig och att jag hinner med allt på egen hand idag. Yepp!

Jag och Zandrah skall bli fulla, skåla och skråla i patriotisk skönsång i form av "Du gamla, du fria" med inslag av ringklocka. Just like the old times. Vi är varken rasister eller patrioter, vi underhåller bara oss själva på ett litet annorlunda vis.

Right, guuuurl?

Du är saknad här. Jag saknar dig. Jag behöver dig. Tack för att du alltid har varit du! ♥

Ni som har lyckats missat Miss Li - Oh Boy döms härmed till smisk. Ärligt, det är en jävligt bra låt som ger grymt positiva vibbar. Vem vill inte dansa, le och sjunga med till denna lycko-piller-liknande låt?

Miss Li är jävligt söt och bra!

Det verkar som om min pojkvän influeras mer och mer av mig och min musikstil (om jag nu har någon, snarare en blandning av allt). Nu har han plötsligt börjat snacka om Veronica Maggios låt Måndagsbarn. Två gånger igår utbrast han "FRIDA, den här låten är fan jävligt bra alltså! Har du den?" när den gick på reklamen på TV4.

"Ja, älskling, jag har den. Kan skicka den till dig om du vill?"

Sedan skall han ju givetvis trycka ur sig: "okej, du får skicka den till mig. Men du får inte säga till någon att du har gjort det. Okej?"

Så den här är till dig älskling, för att du skall få skämmas riktigt mycket över alla mina influenser jag fört över på dig. ♥

Det kommer nytillskott efter nytillskott i släkten. Det är så himla mysigt och det bara kliar i fingrarna när jag tänker på att jag kanske själv sitter där med en son eller dotter i famnen, när jag blir äldre. Just nu skulle jag inte kunna skaffa barn, givetvis inte. Har gått en alldeles för kort personlig väg för att klara av det. Eller klara av och klara av, mogen nog är jag väl. Men det handlar ju inte bara om personlig psykisk utveckling, det handlar ju även om säkerheten att ha pengar och tak över huvudet.

Hur som helst så älskar jag de små nytillskotten. Det känns liksom mysigt att veta om att släkten faktiskt blir större. Att det dessutom är en av mina bröder, Andreas, som blivit stolt pappa (till lilla Ebba på höger bild) kittlas lite extra i maggropen. Jag är ju faktiskt faster! Vilken ärefull titel.

På bilden till vänster kan vi se lilla My. Det är mitt kusinbarn, lillskita. Otroligt charmig och glad. Älskar att leka med plastskedar och papperstallrikar. En riktig personlighet, en liten prinsessa!

(Klicka på bilderna för att få dem litet större!)

Ja, gud vad glad jag blir nu när jag verkligen tänker på saken, att dessa små liv finns. Överlycklig!

Det blev som det brukar bli; en ensam fredag. Såg fram emot att få umgås lite med Åsa som skulle komma hit och stanna till i morgon, men såg i hennes bilddagbok att hon jobbar. Det var ju tur att jag såg det i alla fall, annars hade jag ju suttit här hemma och bara väntat och väntat på att mobiljävlen skulle ringa. Den har ringt, men inte var det Åsa, och inte var det någon som vill träffa mig idag heller.

Kanske jag får skylla mig själv, det är inte direkt så att jag ringer upp folk hipp som happ. Är litet av en planerare, om vi säger så. Har alltid varit. Men sedan är det ju faktiskt så att när man förväntar sig någonting, och det man förväntar sig aldrig sker, blir man lite deppig. Trots att det givetvis inte är någons fel. För jag vet att Åsa måste jobba allt vad hon kan för att klara sig, det skulle ju vem som helst göra!

Så ikväll blir det väl en hemmakväll med plugg, lite TV och förhoppningsvis någonting att äta. Ska gå och lägga mig tidigt, för jag är verkligen på grinhumör idag.

Men i morgon får jag i alla fall träffa Fanny! Vi ska plugga allt vad vi kan och se på melodifestivalen. Ser verkligen fram emot det!

Fredag är skit.

Var ute i skogen med mamma och Zingo förut. Ni skall bara veta hur kul det var nu när det är snö, och jag fick sula några snöbollar på mami. Eller okej... jag missade faktiskt typ tolv av tretton gånger. Eller något! Helt hopplöst! Jag har alltid varit tjejen som är sämst på snöbollskrig, just därför att jag faktiskt inte kan kasta. Min hand blir lika stel som ett stålrör, när jag skall slänga iväg den lätta lilla vita snöbollen (underviker de gula).

Jag är allt annat än grym på snöbollskrig med andra ord. Mami däremot satte några stycken, plus att hon lyckades skrapa snö i fejan på mig.

Schyst drag, mami!

Men det är väl en bitter sanning att stå ut med, antar jag, att min morsa slår mig i snöbollskrig...

Jag har en förbannad mensvärk, mitt studiebidrag blir förmodligen indraget p.g.a. min förbannade bihåleinflammation (den är borta nu) och jag har ont i min tumme. Drog ju bort en bit skinn igår, med osthyveln. Det är förmodligen inflammerat, och ja, det gör helt enkelt väldigt ont.

Skolan känns bara skit nu, som ni vet, och jag fortsätter gnata på om det. Nu är det helg, och ändå kan jag inte koppla bort plugg. Ska försöka plugga så mycket som möjligt nu i helgen men det är ju alltid någonting som kommer emellan.

Nu måste jag nog hitta en ipren och kanske för omväxlings skull ta mig en kopp kaffe.